Jag är fortfarande arg. Trodde min ilska över det administrerade vansinnet när det gäller akutvård i Norrlands inland skulle svalna, men icke. Jag är arg på politiker som i sin blindhet får demokrati att framstå som något som kan försvara kränkande särbehandling.
Jag är förbannad på att en hög tjänsteman kan uttala sig som han gör och ändå ha sin tjänst kvar. En lärare i ett klassrum skulle aldrig bli kvar om denne tillämpade och försvarade orättvis behandling av sina elever. Men är tjänstemannen ens ifrågasatt av landstingsledningen?
Men mest av allt är jag arg på mig själv och alla vi som finns i den tysta skaran som bara tittar på. Ytterst är det vi som gör att vanvettet får fortgå. Det är vi som låter beslutsfattare administrera fram ett tänk, där vissa människor är mer värda än andra. Accepterar vi i inlandet det här, så gör snart alla andra i samhället det också. Vi lägger själva ribban.
Märkligt nog så hände det här också en gång i Tyskland. En tysk förtroendeval började smyga in synsättet att vissa människor var viktiga och andra mindre viktiga… Givetvis i ekonomiska sammanhang. Om den tysta massan då tänk efter lite mer – före – så hade historien sett annorlunda ut. Men frågan är ytterst vad vi som lever nu och här – tänker och gör nu. Ingenting eller någonting?
Tage Danielsson sa: ”Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp.”
Oscar Wilde sa; ”Olydnad, i ögonen på vem som helst som läst historia, är människors ursprungliga dygd. Det är genom olydnad och uppror som framsteg gjorts.”
Ett norsk ordspråk lyder: Där makten har rätt, har rätten ingen makt.”
Och Edith Södergran sa: ”Lindrig sömnlöshet ökar genialiteten.”
Jag hoppas att många med mig börjar få svårt att sova på nätterna. För som det nu är – så kan vi inte ha det!
